Vi är nog ganska många piloter som har gått och sneglat på berghällarna norr om ruinen och funderat över terrängen och markprofilen fram till branten. Fick man bara bort slyskogen så måste det ligga en fin startplats och vänta någonstans under snåren.
Visst, det går att starta på klippan framför ruinen men jag har aldrig känt mig bekväm med stupstarten som har varit trång bland vassa stenar, rötter och busksly. Den uppåtgående vinden framför ruinen har gett fint lyft så fort man fått upp skärmen men inneburit att man knappast kan avbryta ett startförsök om det blåser 4-5 m/s eller mer. Mitt eget krav, för att ens fundera på att starta där, har varit att vindriktningen måste vara rakt in mot hanget, VNV, och ca 4 m/s utan märkbar byighet. Det har gjort att jag låtit bli att starta väldigt många gånger och istället fått äran att hämta kompisarna med bilen när dom landat.
Marken uppe på platån där ruinen står är faktiskt privat. I november 2019 fick Mattias Rydefjärd svar från markägaren vid Brahehus, som ganska nyligen ärvt marken, och inte bara ett svar, det lät väldigt positivt.
Martin Will och jag fick ett möte med markägaren. Vi gick runt, pekade och önskade, pekade och frågade, pekade och föreslog… Tittade då och då lite ängsligt på varandra…
-Tänk om vi går över gränsen för vad som är OK och får ett tvärt nej?
Till vår nästan chockblandade förtjusning fick vi bara positiva svar. Vissa mindre villkor kom, som att det var OK att jämna ut terrängen och plantera gräs men att det inte skulle se alltför konstgjort och onaturligt ut, dvs inte som en perfekt platt golfgreen. Rishögar och vedtravar skulle helst inte ligga och skräpa för länge… Lämna inte en massa fula stubbar som sticker upp…
-Inga problem! …tänkte jag. Hur många gånger i ett skärmflygarliv får man en sådan här möjlighet?
Då hade jag ingen aning om hur stort projektet skulle bli. Det var väl lika bra det. Stora projekt startas med lika delar optimism och aningslös dumhet.
Arbetet tog ett rejält kliv framåt under första röjarhelgen i februari 2020. Det var under den helgen som det började bli möjligt att få en ordentlig uppfattning om hur terrängen under snåren såg ut och var startplatserna skulle hamna för olika vindriktningar. Trädstammar släpades och stora rishögar blev till behändiga små flishögar på sammanlagt 6-8 kubikmeter. Flistuggen som vi hyrde över helgen visade sig vara en succé.
En antal bilburna skärmflygare kom och bökade runt på klippan framför ruinen som en flock vildsvin. Den trånga stupstarten växte bit för bit, blev fri från rötter och annat vasst samt blev betydligt jämnare. Stort tack till alla er som kom, härjade och slet i ruskvädret!
Under det följande halvåret fortsatte slyskogen att ramla omkull och bli till vedtravar och rishögar. Vedtravarna släpade sig till lämpliga platser och kapade ner sig i lagom korta bitar som lade sig på rätt plats i terrängen. Ju mer tid som går, desto mer förskönande blir minnena.
Framåt sensommaren hade jag tagit paus på några veckor från mitt intensiva förhållande med kedjesågen, lyftsaxarna och sågbocken. Det gick helt enkelt inte att få särskilt mycket gjort i sommarvärmen och en viss mental trötthet hade börjat visa sig. Gillis som var på flygbesök drog ihop en spontan röjardag.
När ett rejält lager med flis låg på veden på övre delen av den nordligaste startplatsen kom en fin försmak av hur resultatet skulle bli. Det gav nytändning och omstart med det monotona vedkapandet och vedtravandet. Bra jobbat gubbar! Tusen tack!
Den 9-11 oktober var det dags för Grand Final för projektet. Under hela Fredagen körde Peter Fredriksson lass efter lass med jord som vi tippade så nära det gick att komma med lastbilen. Jag hade räknat med att kanske få dit 10-15 kubikmeter men det slutade med 46 ton jord som i runda slängar rör sig om nästan 40 kubikmeter. Det var bara att plocka fram optimismen och räkna kallt med att tillräckligt många skulle komma och jobba så att inga jordhögar skulle ligga kvar på uppfarten bakom ruinen.
Uppslutningen blev över förväntan. Under Lördagen kom en invasion av huvudsakligen Svear från de ostliga provinserna. När de dragit sig tillbaka dök det, på Söndagen, upp en skock Göter västerifrån. Ett antal Smålänningar härjade båda dagarna på det sätt som Smålänningar gör. En och annan Hängflygare, Jamt och Norrlänning lyckades också vara med i röran.
Rishögarna tuggades ner och flisen blev ett fint mellanlager. En ständig ström av skottkärror gjorde att jordhögarna på uppfarten blev mindre och startplatserna blev finare för varje timme som gick. Slutligen var det dags att sprida ut gräsfrö och hoppas på lagom mycket regn den närmaste tiden. Stort tack igen, till alla er som rest så långt, slitit och svettats! Resultatet blev fantastiskt mycket bättre än jag hade vågat hoppas!
Jord, lastbil, gräsfrö, hyra av maskiner, bensin, diesel, utfordring av hungriga skottkärreförare osv…
-Var kom pengarna ifrån? Vi började med att ta det sista från den tidigare ”crowd funding-kassan” som vi hade fått för att hålla igång Brunstorp och Kleven. Tack alla ni som har skänkt en slant!
Framåt sommaren kom vi fram till att det skulle behövas någonstans runt 10’000 kr till för att ro projektet i land. Smålands Skärmflygklubb och SFG sköt till 2’500 kr vardera och SSFF bidrog med 5’000 kr. Vad kostnaden faktiskt har slutat på har jag inte vågat fundera så noga över. Kanske ligger det någon kassör på en och annan hjärtintensivavdelning? Kanske bäst att inte fråga…
Kleven och Brahehus har i stort sett samma flygbara vindriktningar och det är väl i runda slängar 5 km mellan startplatserna. Varför ska man lägga en massa tid, slitjobb och pengar på att ha två startplatser när det redan finns en som är fantastiskt bra?
Svaret är att Kleven och Brahehus kompletterar varandra. Framför allt har det flygbara vindintervallet ökat rejält. Brahehus är som bäst vid ungefär 3-6 m/s och Kleven vid ungefär 5-8 m/s.
Poängen med de nya startplatserna på norra sidan av ruinen är att sänka svårighetsgraden och konsekvenserna ifall det blir fel. Det går bra att avbryta ett startförsök men det krävs fortfarande att man har hyfsad koll på skärmen. Inget för färska nybörjare men den som gjort sin läxa och kan markhantera skärmen ska kunna starta här utan problem så länge det inte blåser för hårt.
Att starta vid Kleven vid bra vindstyrka kan ibland innebära att man får hålla på med något som snarare liknar en brottningsmatch än balansering när man ska ta sig fram till hangkanten men miljön är ändå fantastiskt förlåtande. Hittills har jag inte hört talas om någon allvarlig draggningsolycka och det beror nog på markturbulensen och att det finns gott om plats för att visa sin talang som akrobat. En skärm som liknar ett skatbo, lite gräsfläckar på kläderna, några svordomar och ett tilltufsat självförtroende får man kanske räkna med ibland. Huvudsaken är ju ändå att ingen blir skadad. Kleven är också ett mycket bra stället att topplanda på, förutsatt att det inte blåser för hårt eller är tydlig sjötermik. Då brukar Gränna vara lugnaste platsen för att avsluta ett episkt flyg.
När vinden är åt det svaga hållet startar man från Brahehus och när vinden är åt det starka hållet startar man från Kleven. När vinden är rätt på båda ställena vet jag faktiskt inte vad man ska göra. Livet är fullt av svåra beslut!
Min förhoppning är att fler ska våga chansa på att resa hit på hyfsad prognos och vara med i flygfesten nu när det fungerande vindintervallet blivit så mycket större. Det har ju hittills varit gott om plats på hanget så det kommer väl knappast att bli trångt i luften, eller?
Att det fungerar att flyga från Brahehus vid ganska låg vindhastighet gör flygstället särskilt intressant för blandad hang- och termikflygning. Vindhastigheten som krävs för att det ska fungera att ta sig söderut från Kleven innebär, för det mesta, att termiken vid Grännahanget ger fina termiksläpp men att den blåser sönder innan den ger någon bra höjd. Med enklare och säkrare startplatser är vi väldigt många fler som kan börja upptäcka vad Brahe-/Grännahanget kan bjuda på när det är mer termik och mindre hangvind. Kanske har vi fått ett nytt flygställe med potential för lite XC? Vi har en spännande tid att se fram emot!
När den otrevliga inversionskilen gör Kleven till ett osäkert ställe att starta från så har vi en alternativ startplats vid Brahehus. Våren-sommaren är ju också den tid på året då man kan hoppas på att det är bra fart på eftermiddagstermiken längs Grännahanget. Eftermiddag? Jo, det brukar märkas en tydlig skillnad när eftermiddagssolen har grillat hanget en stund.
Termiken på sensommaren är också värd att nämna. Vätterns ytvatten är jämförelsevis varmt, för att vara Vättern alltså, och lufttemperaturen börjar bli svalare så att luften över vattenytan varken kyls eller värms särskilt mycket. Det är fortfarande hyfsat bra solinstrålning som värmer åkrarna och Gränna. Resultatet blir lugn och mysig hang-termikflygning utan stökig turbulens.
Nu är projektet avslutat och de tre nya startplatserna norr om ruinen är provstartade med utmärkt resultat. Den nygamla stupstarten på klippan har blivit rymligare och säkrare. Gräset har börjat rota sig så nu är det bara att hålla koll på prognoserna och se fram emot när flygvädret kommer. Välkomna!
