NAMN: Lars M Falkenström
BOR: Stockholm
ÅLDER: 52
FAMILJ: Fru Maria Melin och fyra barn
YRKE: TV-producent och vinschmakare
FLUGIT SEDAN: 2002 (1984)
FAVORITSTÄLLEN: Ager, Slovenien och Sala

MITT INTRESSE FÖR FLYG BÖRJADE

i min uppväxtstad
Karlstad. Efter plugget brukade jag åka till tidningshandlaren
vid centralstationen och tjuvläsa den tyska hängflygtidningen
Drachenflieger. Mycket text och få bilder. Men trots min dåliga
tyska var det fantastiskt att åtminstone kunna ana känslan av att
glidflyga själv. Efter ett tag lyckades jag övertyga en kompis om
att det nog skulle gå att bygga en egen. Han hade kopplingar till
bruket så vi kunde komma åt långa rör. Men vi la snart ner projektet
då till och med jag insåg att stålrör och presenning nog inte var rätt
väg att gå. Istället åkte vi ner till Falköping i början av 80-talet och
köpte en rogallovinge. Någon kurs var det inte fråga om utan vi fick
en klapp på axeln och ett ”Var försiktiga, grabbar!”.
Min morsas VW-bubbla vaggade betänkligt i färdriktningen när vi
åkte till närmsta grustag med den långa riggen fastspänd på taket.
Ingen ville riktigt vara försökskanin, men till slut tog jag mod till mig
och sprang ner för slänten och lyfte faktiskt någon meter. Wow!

Nästa försök blev i skidbacken Värmullsåsen i Hagfors

Vi visste i princip ingenting. Det var backvind, jag hade inte rekat någon
landning utan sprang bara. Halvvägs ner i backen tog det tvärstopp
när bygeln slog i backen. För en gångs skull hade jag hjälm vilket
var tur eftersom jag slungades framåt och uppåt med sådan fart att
hela kölröret knäcktes. Då la vi hängflygningen på hyllan.

Efter att letat meningen med livet genom att resa runt hela jorden
med ryggsäck under tre år bekostat via en mängd grovjobb, hade
jag kommit fram till att fotografering nog var det minst tråkiga att
jobba med.Så då började min TV-karriär i slutet av 80-talet med
högskoleutbildning och Lokal-TV. Snart fick jag min första (och
kanske sista) fasta anställning som fotograf på TV4. Redan efter
några år sa jag upp mig och åkte till Bosnien som FN-fotograf. Min
chef på BA06 i Tuzla hette Bernt Larsson från Solskärmarna. Han höll
på med skärmflygning redan då och hade skärmen med sig ner. Men
i princip all mark som inte var asfalterad var minerad, så det blev
aldrig någon flygning. Ett lustigt sammanträffande var att under
en av reportageresorna i vårt övervakningsområde filmade jag en
svensk gränspostering där Larsa Jonsson gjorde sin FN-tjänst. Jag vet
inte om han flög redan på den tiden, men han mindes att vi hade
varit där och filmat.

VÅREN 2002 SITTER JAG PÅ Åreskutans topp. Solen strålar
och mitt dåvarande äktenskap håller på att haverera. När jag
ser piloterna kasta sig ut och lyftas av vårtermiken vill jag också.
Äntligen. Frihet! Direkt när jag kommer hem så söker jag upp Putte på Stockholms Skärmflygskola och redan efter de första backglidningarna
i Botkyrkabacken med Jonas Böttiger är jag fast. Jag går all in.
Plötsligt handlar ALLT i mitt liv om skärmflygning. Licensjakten
börjar nästan direkt och jag vill upp ur elevträsket fortast möjligt.
Några tyckte jag var för på, men jag gav mig inte och snart hade jag
full bricka. Frihet under ansvar.

Förutom backglidningar i parti och minut gav jag mig in i debatterna
på dåtidens forum. Massor av idéer poppade i skallen och många
ögonbryn höjdes. Antitwisters, radiostyrda nödskärmsutkastare för
elever med mera samtidigt som jag blev mer och mer intresserad
av att sprida vår fantastiska sport.
2004 blir jag kontaktad av samen Olof Heikka som driver ren
med paramotor och tillsammans med Lasse Lundberg filmar vi en
vecka och lever på torkat renkött, nescafé och hembränt. Resultatet
blir halvtimmesdokumentären Högt över Pulsujärvi. Idag är det
drönare som gäller inom rennäringen. Nästa projekt börjar 2007
när jag använder en semestervecka i Larange åt att följa Fredrik
Angrimer under Chabre Open och skärmflygning i allmänhet. Att
tandembomba två gånger med en uppgiven Jocky Sanderson var
överraskande, men räddade faktiskt filmen då jag därmed hann
fram för att filma Fredriks målgång.

Parallellt med att sitta i förbundet några år samt att göra Hypoxia
har jag börjat hitta min pilotprofil. Att få bli instruktör och till och
med riksinstruktör blev kronan på verket men på grund av tidsbrist
är jag inte särskilt aktiv med att skola. Dessutom finns det andra
som gör det bättre än jag. Men XC-guidning är kul. Tävling har alltid
lockat mig för där utvecklas man snabbast. Men jag undviker de
absolut vassaste vingarna. Skärmen ska hålla sig över huvudet hela
tiden och faktiskt – till och med att dra öron känns fortfarande obra.

ATT FLYGA DISTANS ÄR DEN I SÄRKLASS roligaste flygningen. Men som frilans har det varit svårt att fånga molngatorna
mitt i veckan. Oj, så många knasiga idéer jag haft för att få till
smitningar på egen hand, med bungee-rep, drönare och lusläsning
av googlekartorna efter oupptäckta höjder.
För några år sedan fick jag syn på en tråd på nätet om en
radiostyrd elvinsch. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och tre år
av utvecklingsarbete har jag äntligen fått till det och kan sticka
ut och flyga i princip när jag vill. Samma självständighet som det
innebär att flyga paramotor finns alltså nu även för skärmflygare
och jag är säker på att den nya tekniken kommer att revolutionera
plattlandsflygningen världen över.

Men bergsflygning är ändå ett strå vassare. Att följa ridgerna i
Slovenien eller i spanska Ager är makalöst. Att få kurva upp över
Babadag redan som nybörjare eller hanga i Tväråvalvet – listan
över roliga flyg kan göras lång. Oavsett var jag är på jorden så är
det alltid ett privilegium att få flyga ut dagen tills solen är på väg
ner. Den landningsölen brukar smaka förträffligt. Jag tror få sporter
innehåller så många fantastiska nyanser som just skärmflygning.
Man är del av en världsomspännande familj med ett aldrig sinande
intresse och samtalsämne – flygning

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here