När man ligger och kurvar i husblåsan utanför Peñon take-off, i Mexiko, syns vulkanen Nevado de Toluca långt bortom horisonten. För mig var det kärlek vid första ögonkastet. Särskilt efter att ha googlat fram magiska bilder på kratern, samt fått höra att det är möjligt att flyga dit.
Text och foto: Dan Girdea
Mitt första besök i
Mexiko var i januari 2018. Det var så bra förutsättningar, att jag har åkt dit
varje år sedan dess. Enligt Google Maps är det 35km fågelvägen från take-off
till vulkanen, det är inte så långt och inte direkt någon rocket science. Men efter
sex-sju vulkanförsök under dessa tre resor, började jag förstå att det är många
variabler som avgör om matematiken ska gå ihop.
Ett vulkanförsök brukar antingen
avgöras vid Monarca (22km) eller vid San Francisco Oxtotilpan (15km). Där visar
det sig om förhållandena tillåter en att flyga hela vägen upp. Drömmen om att
nå vulkanen att kännas mer och mer omöjlig på grund av starka vindar, låg
molnbas och hög terräng.
Efter att en veckas flygning gått med ytterligare ett misslyckat vulkanförsök, började Victor och jag fokusera på site-record istället. Det befintliga rekordet ligger på 138 km stängd FAI-triangel, vilket gav 221 poäng på xcotest.org. Det var två dagar kvar till tävlingen Monarca Open, och vädret började bli riktigt bra med molnbas över 3500m över platån. Vinden var fortfarande lite stark sydöstlig på höjd, 5-7 m/s, men det kunde vi förmodligen använda till våran fördel.
Vi försökte hitta nya
triangelmöjligheter och upptäckte att en FAI-triangel som inte är stängd ger
fortfarande ganska höga poäng på xcontest. Vår tanke var att flyga ett ben
mellan antennen (Divisadero) och San Francisco (18km nordväst om vulkanen) för
att sedan flyga medvind förbi Victorasjön och kanske få en 200km ej stängd FAI-triangel.
Det skulle vara tillräckligt för att få site-rekord. De piloter som flög den
traditionella FAI-triangeln, flög mot Mordor (berget söder om Aguila) efter vändpunkten
vid antennen (Divisadero).
Den potentiella triangeln
som slutade förbi Victoriasjön kändes lite galen, vi hittade inga loggar på
liknande flyg. Innan vi startade hade vi ännu inte bestämt åt vilket håll vi
skulle flyga efter vi nått antennen (Divisadero), men vi skulle höras på radion.
När vi kom till fram var den sydöstliga vinden starkare än vad prognosen hade sagt. Efter vändpunkten kom vi båda ganska lågt och fick kämpa lite för att komma upp igen. En av våra flygkompisar berättade på radion att han hade landad vid La Pila (gruvan på väg till Mordor), och plötsligt kändes inte dagen lika bra längre.
Från molnbas över antennen såg luften ut att vara väldigt disig mot Mordor, men desto bättre mot vulkanen. Så vi bestämde oss för att prova vår obeprövade triangel, nästa vändpunkt vid San Francisco och därefter flyga medvind mot Victoriasjön.
Konvergensen från Mesan
tog oss hela vägen fram till Monarca-ridgen, vi hade fått 4000m innan vi gick
på glid vilket gav lite hopp om att det kanske ändå skulle gå att flyga till
Victoriasjön. Efter Monarca-ridgen blev det återigen lite kämpigt men det låg
några större moln över topparna vid San Francisco, bara vi kom dit så skulle den
sista sträckan bli lätt som en plätt i medvind mot Victoriasjön.
Väl i molnbas över San
Francisco, bestämde vi oss för att korsa dalen mot vulkanen för att sträcka ut
det benet en gnutta för att inte behöva flyga alltför långt förbi Victoriasjön.
Vid nästa topp kunde vi vända och flyga medvind, men Victor var redan steget
före på andra sidan dalen och klättrade.
Det var två andra skärmar som flög i området, en Ozone Enzo och en Ozone M7. Väl uppe i molnbas igen innan vi skulle vända, såg vi att de andra två piloterna fortsatte vidare mot vulkanen. Vi tänkte att vi kan sträcka ut vårt triangelben ytterligare genom att flyga någon kilometer längre mot vulkanen och sedan vända tillbaka till samma blåsa. Nedanför oss var terrängen på 3400m och kraterkanten ligger på 4700m 10km längre bort. Med andra ord, en ganska brant backe dit. De andra två skärmarna såg ut att komma lågt, men skogen var gles nog på sina ställen för att vid behov kunna klämma in sig mellan träden.
Efter ett kort glid senare var vi 7km från kratern, på 4300m. Det var läge att vända och gå medvind till Victoriasjön. Fingrarna var kalla, buffen började bli fuktig vid munnen och området vi var över var täckt av skugga från stora svarta moln över oss. Luften var allt annat än jämn och fin. Det här var inget ställe för att fika, kolla mailen eller snacka skit på radion. Enzon hade gått söderut i motvind mot solen, och började leta lågt ner i skogen. Då frågade jag Victor ”Vad tror du, ska vi upp?”. ”Kör” sa han.
Vi flög i riktning mot solen och Enzon, och självklart var det världens sjunk och motvind. Några dagar innan hade en grupp norrmän landat i området under ett annat vulkanförsök.
Jahapp, idag är det kanske vår tur.
Vi låg på runt 4000m när vi återigen började klättra uppåt, det behövdes minst 1000m till för att komma över kraterkanten. När vi väl kom upp till molnbas hade vi bara 5km kvar. Vi kunde inte se in i kratern därifrån, men molngatan såg ut att sträcka sig hela vägen dit. Om det var kallt för en stund sedan, var det ännu kallare nu men just där och då tyckte jag att ett finger eller två skulle vara värt att offra för att få se vulkansjön.
Glidet under molnen bar
bra och vi höll höjden, framför oss såg vi fortfarande kraterkanten strax under
horisonten. Jag ville inte riktigt tro att det var sant förrän jag kunde se
sjön, insidan av kratern blev djupare och djupare för varje flugen meter.
Är det sant? Är idag en riktig vulkandag? Med någon minut kvar började den mörka sjön synas över kanten.
En obeskrivlig känsla. Overkligt!
Mexiko är som inget annat ställe för PG-piloter. Terrängen, förhållandena, utelandningarna och byn Valle de Bravo är ett äventyrligt paradis. Jag kan starkt rekommendera de norska guiderna Ronny och Tonny (Termikk & Rotor) som rest dit i 20 år. Tillsammans med de har jag lärt mig väldigt mycket om flygning på kort tid.
Förhållandena är väldigt starka och turbulenta, det är inte ovanligt att se piloter kasta nödskärmar. Under senaste Monarca-tävlingen var strax under 10 nödskärmskast. Men är man pigg, mätt, på hugget, acklimatiserad till höjden och trygg när skärmen är i stall så blir resorna till Mexiko oförglömliga!
Länkar till tracklog:
https://ayvri.com/scene/095mgqgz5z/ck5vjjzsa00013b68zjcilufq
https://flightlog.org/fl.html?l=1&a=34&user_id=7815&trip_id=671722
