LIFTARENS GUIDE TILL RETRIEVEN

Att flyga är jättekul. Att lifta tillbaka till starten blir ibland grädden på moset! Vart jag än har flugit har det i princip alltid gått att lifta. Med den stora säcken och en glad uppsyn är det ofta enkelt att väcka medlidande hos de som passerar. Med en skriven skylt med vart man ska och tydliga markörer att man inte är en förrymd seriemördare kan andra halvan av flygdagen bli minst lika givande som flyget i sig. Hittills har jag hamnat i många intressanta samtal om både sporten och livet i stort. Efter ett längre biltur brukar det sluta med att jag får lift ända tillbaka till vinschen – trots uppenbara omvägar. Jag har faktiskt till och med fått lift med en jordbruksmaskin för sådd en gång.  Nästan alla gånger har jag väntat mindre än en halvtimme. Men just den här dagen verkade det helt kört.

Text och foto: Lars M Falkenström

Jag är sen till Saladamm eftersom bilen är fullpackad för vidare färd mot sommarstället i Halmstad. På fältet blåser det nollvind men vilken sida jag än står på har jag vinden i ryggen. Efter tredje vändningen ger jag upp och startar i backvind ändå…

Som vanligt blir det gnetigt – vart har alla sköna blåsor ända upp till molnbas tagit vägen? Äntligen hittar jag hyfsat stig över Sala, fast det är inte den vanliga husblåsan över stenbrottet utan vid silon. Men norröver växer ett stooort Cb och virgan hänger som ett blött draperi över Västmanland.

Snart släcks allt ut och jag kurvar kvar i svagt molnsug för att komma undan. På långt håll ser jag en blixt men har blå himmel framför mig.

Till slut är det helt grått och efter några mil landar jag i Haraker. Från luften ser det ut som ett litet Knutby med en grupp hus runt en större vit byggnad. Det är ingen ute och jag packar ihop och ställer mig för att lifta och ser mig om. Är det nu banjon kommer att höras?

Ingen bil stannar trots stor tumme och en skylt med texten Saladamm. Efter en halvtimme kommer dropparna och gustfronten. Då ser jag en äldre kvinna ute på sin terrass och lite oväntat bjuder hon in mig att sitta i hennes hammock undan regnet. Hon ser trött ut, med stora mörka ringar runt ögonen och har en extremt smal och knotig kropp. Lite tveksamt frågar hon om jag vill ha en kopp kaffe eller något i väntan på att hennes man ska komma tillbaka. Hon tror att han nog kan ge mig skjuts – åtminstone en bit. Det skulle bara dröja några minuter. Så jag tackar ja till lite vatten efter en lång och kvalmig dag.

Snart kommer mannen hem och jag hör plötsligt en upprörd ordväxling genom den öppna balkongdörren. Efter en kort stund tystnar samtalet och ut genom balkongdörren kliver en man med snabba steg. Han är klädd i undertröja och jeans och på högerarmen har han en märklig tatuering. Han pekar på mig och ber mig avlägsna mig snarast. Inte hotfullt men väldigt bestämt. Jag ursäktar mig snabbt med att det var hans fru som bjudit in mig eftersom det börjat regnat. Han rycker åt sig glaset med vattnet som står på bordet och rösten är vass:

– Det begriper du väl själv att man inte kan ta in främlingar från vägen in i huset! Jag vill att du går härifrån. Nu!

Utan motstånd reser jag mig upp, slänger upp säcken på ryggen i en enda rörelse, greppar cockpiten och går igenom den lilla trädgården full av chiliplantor ut till grinden och stänger den bakom mig.

Regnet fortsätter att strila och ingen bil vill stanna utan de flesta gasar på när de ser mig. Då ger jag upp och tar på mig säcken igen och börjar gå. Min resa vidare till sommarstället och familjen skulle nog bli avsevärt försenad…

Jag hinner inte mer än någon kilometer innan en blå Volvo bromsar in. Det är gubben med tatueringen igen och nu är han extremt ödmjuk och ber tusen gånger om ursäkt för sitt bryska och otrevliga bemötande.

– Du vet, det har varit så många inbrott härute och en massa polacker och ryssar som tar allt som är löst. Å ingen tar upp liftare här ute ändå. Bara så du vet. Vart vill du åka?

Gubben visar sig snabbt vara mycket trevlig och berättar sitt livs historia om hans chiliodlingar som han delvis livnär sig på, hur han brukar hjälpa sin bror som är begravningsentreprenör i Heby och om hans dotter som är fallskärmshopparinstruktör i Australien. Det är när hans fru berättar att jag är en nylandad skärmflygare som han gör en fetpudel. Nu vill han vet allt om hur man flyger skärm och hur man vinschar. Framförallt vill han visa sin dotter hur skärmflygning går till.

Han skjutsar mig hela vägen tillbaka till Saladamm. Där upptäcker jag till min stora glädje att grannen till fältet, som brukar kolla på när jag flyger, har täckt över grejerna med plast som skydd för regnet. Vanligtvis brukar jag ha batteri och elektronik inne i bilen men det gick inte den här gången med all semesterpackning.
Det är tydligen många i krokarna som tycker det är lite kul när jag kommer och vinschar i en annars ganska händelsefattig landsbygd med många pensionärer.
Här står nu tre före detta främlingar och pratar och skrattar och från att ha varit en ovanligt knölig flygdag blir det en dag jag sent kommer att glömma.
Nu är jag och chilimannen vänner på Facebook och han har lovat att skicka några medelstarka chilis för provsmakning.

Att få lift bygger en hel del på tur och lite psykologi. Först gäller att landa i bebodda trakter. Sedan gäller det att få ögonkontakt med bilisterna och placera sig så att de har tid att överväga tanken på om det är värt besväret att plocka upp dig. När någon väl har stannat handlar det mer om smidighet och social kompetens för att komma tillbaka så nära till starten som möjligt.

Här är några tips:

• Landa nära större vägar där du ser att det finns hus, bilar och människor.
• Tjoa i luften när du är på väg att bomba för att få folk att se dig.
• Vinka och visa att du har landat OK.
• Ta av solglasögonen och initiera ett samtal  ”Är det OK att jag packar skärmen på din gräsmatta?”
• Tala om att du behöver transport “Går det några bussar här ute?
• Förklara att du vill till centralorten istället för exakt dit du ska. “Vet du nån som ska åt det hållet?” Ibland får man åtminstone lift halvvägs.
• Om du inte ser några människor så är det bara ut med tummen. Stå på en plats där du syns på långt håll och där det finns möjlighet att bromsa in.
• Försök få ögonkontakt med bilisterna. Dra på ett stort leende men med behövande uppsyn.
• En klassiker är att landa vid en bensinstation och börja prata med nån som tankar eller att stå vid en vägkorsning där bilister måste stanna.
• Väl inne i bilen gäller det att få igång ett intressant samtal och bjuda på sig själv. Upplägget är att du ska göra deras tråkiga vardag intressantare så att de vill köra dig  dit du vill. I de flesta fall går det bättre än bra! Många tycker det är så kul och oväntad upplevelse att plocka upp en skärmflygare att de gladeligen kör omvägar bara för att kunna hjälpa till. Ingen har någonsin bett om ersättning.