Efter flera spektakulära low saves i våras såg Johanna Hamne till att det nordiska rekordet i triangelflyg kom hem till Sverige!
När Hypoxia når Johanna Hamne har hon gått på mammaledighet och det är inte längre högsäsong för skärmflygning. Hon låter glad när hon tänker tillbaka och börjar prata om rekordet i triangel på 160,54 kilometer.
— Det är inte hundra procent officiellt ännu, men det ska inte vara några konstigheter.
Från första början var det Johannas sambo, Juho Komulainen, som ville flyga den planerade rutten från Oripää flygfält i södra Finland. Johanna bestämde sig för att haka på, fast kände ingen press på att åstadkomma något eftersom hon tidigare hade flugit ungefär samma sträcka under en tävling i Italien.
— Det kändes orealistiskt att slå mitt personliga rekord, men tänkte att jag ger det ett försök och får landa där jag landar, säger hon.
Skakig start
På morgonen för rekordförsöket, den 22 maj, var förhållandena vid flygfältet inte helt perfekta. Just den dagen var det akrobatikflygningscamp och otroligt mycket trafik. Johanna och Juho var därför tvungna att passa specifika slottider och det var pressat att överhuvudtaget komma i luften.
— Vinden var heller inte helt optimal, så från början ställde jag in mig på att det inte skulle bli något exceptionellt flyg, säger vår rekordtagare.
Efter en kort reflektion fortsätter hon:
— Många gånger är det så när allt inte stämmer, att det blir bra ändå. När man däremot är hundra procent förberedd med lagda planer, mat, någon som hämtar upp och flyger efter, då kommer man ingenstans. Kanske är det så att man är lite mer avslappad när förutsättningarna är sämre.
Början av dagen på väg norrut, flygfältet Oripää kan ses till vänster i bilden.
Första benet
Johanna berättar att starten mer eller mindre var hennes livs värsta. Vinden kom nästan bakifrån och från sidan, vilket gjorde det svårt att vinscha. Därtill var Juho redan i luften och Johanna kände att hon var tvungen att komma iväg hon också om de skulle ha en chans att flyga tillsammans.
— När jag väl kom iväg tappade jag min ena vintervante och fick flyga vidare med sommarvantar och bara en varmare vante. Inte helt suveränt, men det var bara att göra det bästa av läget, säger hon och skrattar.
Johanna och Juho började sedan sin bana norrut. Efter cirka 30 kilometer kom de till Huittinen – som ligger lite lägre, med fuktig mark och svag, oregelbunden termik – och av erfarenhet visste de båda att detta ställe skulle bli svårt att passera. Dessvärre var Juho tvungen att landa, medan Johanna lyckades ta sig upp från 90 meter.
— Det var mer tur än skicklighet, säger hon och påpekar samtidigt hur tungt det kändes att behöva fortsätta ensam.
Andra och tredje benet
Efter nästa vändpunkt var förhållandena fantastiska och det blev mycket enklare för Johanna att flyga.
— Det var då mitt på dagen och jag hade teoretiskt kunnat flyga riktigt högt, men eftersom jag då var under kontrollerat luftrum så fick jag bara gå upp till 1 850 meter, eller något sådant. Det var stressande. Kan man undvika att flyga på sådana platser så underlättar det, förklarar hon.
När Johanna äntligen tog sig ut från det området blev det sämre förhållanden igen. Det var sent på dagen, med svag termik och många hjärnspöken.
— Det kändes lite som Murphys lag. Jag var tvungen att ha väldigt mycket tålamod och ta det säkra före det osäkra, för att inte råka landa några kilometer kort efter att ha flugit i nästan åtta timmar. Det gäller att övertala sig själv hela tiden och bara fortsätta, säger hon.
Johanna inför landning, Yoda gör sitt bästa för att valla ner matte på marken igen.
Hur gör du egentligen för att hålla fokus så länge?
— Jag sätter upp små minimål. Först handlade det bara om att ta sig förbi det svåra området. Sedan var första vändpunkten endast cirka 25 kilometer bort. Då skulle jag få äta en energibar som belöning. Nästa grej var att komma ner till tvåsiffrig distans till mål. Därefter fokus på nästa vändpunkt och ännu en energibar. Man är ganska löjlig i sitt huvud, men det fungerar. Det är säkert liknande för de som springer ultramaraton. När man vet att man ska hålla på med något över sju timmar i sträck, då gäller det att hitta något som driver framåt.
Hur var det då att göra denna flygning när du var gravid?
— Jag hade det väldigt enkelt under min graviditet och märkte inte av någon större skillnad, men så var jag också i väldigt bra form. Något som jag upplevde som positivt var att jag fick mer tålamod. En sak som jag tänkte extra mycket på var att jag valde att flyga intill vägar och liknande, för att slippa bära tung utrustning några längre sträckor – ifall jag skulle behöva landa.
Tips för en lyckad triangel
Utöver att planera sin rutt nära civilisationen, så kan det också vara bra att lägga vändpunkterna vid platser som är lätta att se ifrån luften. På så vis slipper man att titta enbart på flyginstrumenten för att lokalisera sig.
Johanna nämner även hur viktigt det är att placera startpunkten på ett väl avvägt ställe.
— Det är väldigt lätt att man inte hamnar exakt där man tänker sig. Här i Finland är det ofta mycket trafik vid flygfälten och man kan bli beordrad att lämna fort. Har man då sin startpunkt mitt på fältet, då kan det vara svårt att ta sig dit – speciellt när vinden trycker på åt något håll. Leta istället efter en termiktrigger i närheten, där det är naturligt att ta sig upp och komma vidare, och lägg startpunkten där, säger hon.
Första benet kan vara bra att positionera i medvind, men generellt är det bra om man ger sig ut på en triangel en dag då det är lite vind.
— Det optimala hade varit att ha medvind åt alla håll, men det händer ju inte. Skärmar flyger väldigt långsamt och hamnar du mot vinden, då blir det väldigt tungt, säger Johanna.
Hon utvecklar:
— Första benet är ofta psykiskt tufft, för att termiken inte går lika högt upp tidigt på dagen och man flyger sakta. Det är viktigt att komma ihåg att man tar igen det sedan.
I största allmänhet ska man tänka på att medelhastigheten inte är så hög. Man behöver ge sig iväg tidigt och ha hela dagen på sig för att komma igenom en lång triangelbana.
Johanna uttrycker också att man heller inte ska vara för girig när man planerar en triangel.
— Tänk efter ordentligt. Det är kul att komma tillbaka och inte behöva avbryta i förtid, säger hon.
Sist, men inte minst, är det bra om man inte flyger ensam. Det handlar dels om säkerhet, dels om att man kan hitta termik lättare när man är fler, vilket är en stor draghjälp.
Skapligt nöjd pilot efter över åtta timmar i luften.
JOHANNA HAMNE
Ålder: 32
Från: Stockholm, Sverige
Bor: Littoinen, Finland
Skärmflugit sedan: 2009
Övriga meriter: Andra plats i NM 2016 (kvinna, akrobatik), femte plats i VM 2016 (kvinna, akrobatik), andra plats i SM 2018 (distans), kvinnlig nordisk mästare 2017, 2018 och 2019 (distans)
Utrustning: Ozone Zeno, Samsung S7 med app xcTrack (navigering med karta), två Flymaster variometer (en med tracking och en vanlig), flygradio (kommunikation med flygfält), energibars, vatten och snacks
Siktar på: Nordiskt mästerskap och VM 2021, nordiskt kvinnorekord i 250 kilometer raksträcka, nordiskt rekord i fri distans – tur och retur, europeiskt kvinnorekord i triangel
