Att Barkarby är lite stukat under t-banebygget är ett bra skäl att upptäcka Sverige. Björn Kvist och några till åkte till Omberg, en flygställe vid Vättern som länge varit outforskat av stockholmare.
Text: Björn Kvist
Foto: Björn Kvist, Per Hjertén, Eva Mac Lachlan, Stefan Fagerholm
Prognosstudierna under denna april-vecka var intensiva, men det stod snart ganska klart att det skulle bli sydostlig vind, förmodligen med byiga inslag. I olika forum pågick diskussioner om lämpliga platser för flygning, och på fredagen framstod Omberg som det bästa alternativet inom räckhåll.
Omberg ligger i Östergötland och är ett avlångt berg som sträcker sig en mil längs Vätterns strand. Här finns landets artrikaste skogslandskap med många sällsynta naturmiljöer. Västra sidan är dramatisk, berget stupar ned i Vättern och går teoretiskt att flyga för den kaxige. Åt sydost är det mer vänligt. Landningen ligger intill Alvastra klosterruin, där den Heliga Birgitta sägs ha fått flera uppenbarelser. Längre norrut intill Omberg finns ett aktivt kloster.
Sagt och gjort. Lördag 6 april kl 06.30 träffades vi på Gullmarsplan och lastade in oss och skärmarna i Pers bil. Fagerholm och Holmström installerade sig i baksätet och jag satte mig på kartläsarplats ifall Pers GPS skulle sluta fungera. Så inleddes färden ner till Alvastra Kloster, en färd som visade sig ta nästan tre timmar.
Väl framme höjdes inga ögonbryn över att Olivers bil redan stod parkerad. Mario ringde honom och fick en vägbeskrivning upp till starten. Det går en liten stig från parkeringen som efter några svängar mynnar ut på en grusväg som leder till den lilla buskinramade gläntan som utgör startplats.
Vi träffade inte bara Oliver där, utan i gräset satt också Ulf Mårtensson och Eva Mac Lachlan, som nog får ses som lokala experter eftersom de flugit på Omberg tidigare.
Vinden låg rätt, men var litet svag. Startplatsen lutar lagom och det är en fin gräsyta att lägga upp skärmen på. Bakom starten finns det höga träd, så det gäller att ha litet koll så man inte placerar skärmen i grenverket. Det finns plats för två-tre skärmar i bredd, beroende av vindriktning. Starten är inramad av ganska höga enbuskar och en del andra buskage, så en kontrollerad start är nödvändig, dels för att inte komma för långt åt sidan, men också för att inte komma för långt ned och skrapa i träden framför.
Halvannan timme senare hade vinden tilltagit såpass att flyg verkade möjligt. Oliver startade först, tätt följd av Eva, Mario och Ulf. Vinden visade sig en smula svag, så några bombade rätt snart och fick göra promenaden upp på berget igen. Stefan, jag och Per gjorde kontrollerade starter och gav oss ut över den skogbeklädda sluttningen. Precis nedanför starten är det brant och ger fint lyft, liksom till vänster. På höger sida är det litet svårare att hålla höjd. Vi påverkades av en hel del termiska inslag, som gav en småstökig känsla. Framför hanget breder slätten ut sig, och en bit till höger kan man se Vätterns blåa yta. Vindkraftverken ger ledtrådar hur det blåser.
Jag kom lågt ganska fort och då ter sig träden längst ner i sluttningen höga. Jag vågade inte lita på att hitta lyft, så för säkerhets skull släppte jag hanget och gled ut mot klosterruinen där landningsplatsen är belägen. Jag flög in bakom ruinen där några höga träd begränsade manövermöjligheterna, men sedan var det gott om plats att ta ner höjd och sikta på den smala grässtrippen på ömse sidor vägen till parkeringen. Medan jag packade kunde jag se hur de andra svängde runt på hanget och hade det bra.
Efter hand kom alla ned och flera piloter med flygplaner återfanns på landningen. Vi beslöt oss emellertid för att det var dags för lunchpaus och hoppade i bilarna.
När vi återvände, mätta och glada, såg vi en ensam pilot i luften. Vi packade ur bilen, och just som vi skulle axla ryggsäckarna och bege oss uppåt såg vi till vår fasa hur piloten fick ett frontinslag på låg höjd, tätt följt av sidoinslag på vänster sida varvid skärmen dök i riktning mot den täta skogen. Vi sprang snabbt dit för att assistera piloten och fann att det lyckligtvis gått bra. Skärmen hade fastnat i trädkronorna och de enda skadorna var ett par trasiga glasögon, ett skrubbsår och några avslitna linor. Hade inslaget skett på bara några meters lägre höjd hade nog utfallet blivit ett annat.
Upplevelsen var en påminnelse om att luften kan bjuda på överraskningar, och lade lite sordin på stämningen. Jag och Per valde att stanna på marken, medan de andra gick upp till startplatsen igen. Den starkaste vårtermiken hade då lagt sig, och de som startade fick långa och fina flyg i stundtals riktigt smörig luft. Mario, Pierre och Oliver provade att ge sig iväg på sträcka, men fick ge upp och utelandade efter några kilometer. Stefan höll sig lokalt på fin höjd. Vi andra roade oss med skärmlek intill ruinen och i pauserna solade vi och njöt i vårvärmen! Det blev hemfärd vid 18-tiden och då var det fortfarande piloter i luften.
Omberg är ett tänkbart mål för framtida resor. Enligt lokala piloter kan det ofta vara litet småstökigt när det är termiskt, och flera anger att närheten till Vättern gör att förhållandena kan vara litet speciella. Starten är inte direkt nybörjarvänlig, men heller inte svår för de som har koll på grejerna. Det kan vara svårt att hitta upp dit, trots att det inte är särskilt långt. Som ledtråd ligger starten till höger ovanför det brantaste partiet, om man tittar nedifrån. Landningen är rätt oproblematisk och når man inte fram är det många hektar åker rakt framför hela hanget. I området finns också vacker natur och gott om sevärdheter för många olika smaker.
Läs mer om Omberg här: https://www.upplevvadstena.se/omberg.htm
