Årets Rackabajsare började riktigt bra med en högtrycksrygg som förde in varm luft från Afrika. En fördel med Chamonix är att alla glaciärer kyler av dalen på kvällen och generellt gäller att om temperaturen stiger mer än 20 grader under dagen blir det bra termik.

Under tisdagen började förväntningarna stiga rejält då vi lyckades flyga upp över Aiguille Verte på 4122 möh och senare på kvällen när vi landat i Chamonix kom en pilot fram och frågade lite om flygningen här. Han kom från Saint- André-Les-Alpes och hade kört hit under dagen då ryktet gick om att onsdagen skulle bli något alldeles extra. 

Text: Jonas Böttiger

Jag, Fredrik Angrimer Björn Berglund, Oskar Nilsson, Oliver Torlo och Janne Järnesjö bestämmer oss för att flyga Tour du Mt Blanc. Ett flyg som går medurs runt hela bergsmassivet. Men vi är långt ifrån ensamma, hela Plan Praz är fyllt av skärmar. Runt 250 piloter sitter och väntar på att termiken ska starta. Hälften ska flyga touren precis som vi, medan den andra hälften startar ännu senare och siktar direkt på toppen av Mt Blanc. 

Klockan 11.30 tycker vi att termiken är bra nog och vi startar från Plan Praz (2000 möh) ostliga sida och flyger österut via Aiguilles Rouges, där vi på 3200 möh flyger mot Col de Balme, korsar gränsen till Schweiz och börjar klättra mot Le Génépi. Snart är vi runt på Mt Blancs sydsida och det märks, för redan här klättrar vi lätt till 3600 möh. Vi har tappat Björn, han kände sig inte helt hundra och vände tillbaka före Col de Balme. Janne och Oliver ligger lite före, jag flyger med Oskar och Fredrik ligger lite efter och jagar för att komma ikapp. Nu är vi på den sydöstra sidan och här har solen legat på länge, vi kommer bara högre och högre. En skillnad är också att på denna sida har vi börjat få riktigt fina cumulus över topparna. Snart flyger vi över Grand Darray, vidare mot Mont Dolent och nu toppar vi lätt ur på 3900 möh. Vi flyger in i Italien och passerar Col Ferret (2486 möh) vilket är den lägsta punkten längs gränsen mellan Italien och Schweiz. Om man har motvind här (västlig vind) kan det vara svårt att passera men idag är det nollvind och vi är uppe över 3500 möh mest hela tiden så passagen är enkel, vi flyger så högt att det nästan är svårt att upptäcka passet, men det går att se där två gröna dalar möts i ett helt snötäckt område.

Precis när Oskar och jag glider in framför Grandes Jorasses (4208 möh) hör vi ett himla tjohoande på radion. Det är Oliver som just slagit PB och passerat 4500 möh när han kurvar över toppen. Vi är snart uppe vid honom och fortsätter vårt flyg västerut med att passera Dent du Géant (4013 möh) och vidare längs gränsen mellan Frankrike och Italien. 

DCIM\100GOPRO\GOPR0438.JPG

Det är nu vi ser att detta flyg verkligen kommer att bli något extra. Det ser ut som att ett cumulus håller på att bygga över Mt Blanc, eller ligger det kanske lite närmare? Det kan vara mycket svårt att se var ett cumulus egentligen ligger på långt håll och speciellt när man ser det lite underifrån.

Men nu ser vi också en tydlig molnskugga på toppen av Mt Blanc! Vi har alltså en molnbas på över 4800 möh, det är i princip vindstilla och fina cumulus. Lite längre ner i Aostadalen har några moln blivit rätt stora men nu har de har stannat av och håller på att falla sönder. 

DCIM\100GOPRO\GOPR0431.JPG

Senast jag flög Tour du Mt Blanc var 2015 och då var det relativt blåsigt, bitvis hade vi ett litet vågmoln på toppen. På sydsidan av toppen gick det att klättra i lä till 4300 möh men ingen kom över toppen då trots att det gick att flyga touren tre dagar i rad. Många trodde då att det var topplandning på gång och relativt oerfarna piloter startade från Plan Praz, flög över dalen, rundade Aiguille de Bionnassay och korsade Col de Miage (3367 möh) i stark medvind, men blev nerblåsta över Miage-glaciären och tvingades landa nere på den italienska sidan. 

Varje dag slutade i tragedi, tre döda piloter på tre dagar. Den italienska räddningstjänsten är en frivilligorganisation, ungefär som Sjöräddningssällskapet, och de tröttnade på att lägga resurser på att leta efter utländska piloter i den oländiga terrängen. Så de italienska myndigheterna lade ett notam som förbjöd skärmflygning på den italienska sidan av Mt Blanc ända fram till oktober/november det året.

Men denna dag är det som sagt vindstilla på höjd, molnbasen ligger över toppen och det juni, alltså perfekta förhållanden för en topplandning.

Nu fortsätter vi förbi Pointe Helbronner, fram till Aiguille Noire de Peuterey (3773 möh) och här börjar vi klättra. Klockan är närmare 15 och man skulle kunna tro att den solbelysta västsidan ska lyfta men icke, det är det östra hörnet som haft solen på sig från tidig morgon som fungerar bäst. Snart når vi 4400 möh och flyger fram till Picco Luigi Amedeo där vi slutligen tar nog med höjd för att flyga in över Mt Blanc.

Nu kurvar vi i blåsor med säkert över 50 piloter i varje – alla är här. På toppen är det säkert över hundra piloter som redan landat och det ser väldigt trångt ut. Kammen är bara en meter bred i det västra hörnet och sedan planar den ut i sydöst, blir kanske 30 meter bred och totalt runt 130 meter lång. På denna yta ska piloter landa, ta selfies, prata i telefon med familj och vänner samt starta igen. Från luften ser det lite lätt kaotiskt ut.

Men är det värt att topplanda? Jag flyger runt några varv för att se hur det ser ut för de som försöker starta och just då verkar det vara lite vind från nordost vilket känns bra, den sidan är också betydligt flackare än den södra och om en start går fel går det att få stopp i snön. Några piloter har valt att landa i ett litet pass som ligger mellan den franska och italienska toppen av Mt Blanc. Det de verkar inte ha sett att det är flera stora hål i snön, alltså översnöade glaciärsprickor, bara några meter bredvid deras lite stapplande steg mot toppen med skärmen hängande över ryggen. Det var nog bara tur att snöbryggorna höll.

Janne har redan bestämt sig för att låta bli att topplanda, gymnastikskor, storsele och en Enzo 3 räcker för honom, men Oskar och Fredrik är riktigt sugna till dess att de ser en pilot som antingen landat lite för lågt på sydvästsidan eller kanske missat en start. Från kammen är det snö i cirka 30 meter som blir brantare och brantare tills det är ren is. Piloten har sin skärm utfälld med cellöppningen mot isen och kanar neråt, efter en stund trasslar han in sig i skärmen och glider allt fortare ner för den branta isen. Slutligen faller han över en kant och ner för ett stup. I tidningen dagen efter läser vi att en manlig fransk pilot omkommit.

Så Oskar, Fredrik och Janne fortsätter touren, rundar Col de Miage för att sedan flyga ner och landa i Chamonix igen. 

Själv kan jag bara inte låta bli. Senast det var någon som topplandade var 2012 och nu ligger jag ett par hundra meter över toppen och läget är perfekt. Dessutom hade jag några dagar tidigare gjort en framåtstart i nollvind, den första på säkert 7-8 år, så självförtroendet är på topp. Nu gäller det bara att hitta en plats att landa på. I det läget startar de flesta åt nordost så jag flyger in på sydöstra sidan och följer toppen tills jag kan landa så nära kammen som bara möjligt. Jag vet ju att snön blir is en bit ner och hur stora hål det också finns i snötäcket så det blir inget finlir, nej bara rakt in och smack ner i snön!

Men vart tog Oliver vägen? Han hade också topplandat, men lite längre västerut än jag. Där är det brant och när han landat och börjar gå upp mot toppen sjunker hans fötter igenom snön ner till isen och för att inte börja kana ner är han tvungen att försiktigt krypa på alla fyra den första biten mot toppen. Vi har radiokontakt men jag förstår inte i vilken ände han landat. Vanligtvis en enkel sak att reda ut, men på den här höjden är det inte så självklart.

Oliver Torlo: Första inflygningen kommer jag in för lågt och om jag landar nu skulle jag riskera att dras ner med snön i ravinen. Så jag tankar mer höjd och kommer in precis där jag har bestämt mig för att landa. Det är nollvind, men landningen blir mjuk. Först när jag nått marken inser jag att det lutar mer än jag trodde, branten sluttar rejält. Min skärm faller över en annan pilot som också precis har landat och som nu försöker krypa upp till toppen. Han får panik och bara skriker: ”Dra inte ner mig, dra inte ner mig!” Vi står nu bägge i branten, ihoptrasslade i 20 cm snö med ett lager av glashal is underst. Jag tar ett steg och foten bara slinter ner. Det tar nästan 15 minuter att frigöra oss från linorna utan att halka och dras ner i ravinen som är 300-400 meter djup. Det tar ytterligare tio minuter att krypa de tiotals meter det är kvar upp till toppen. Och ja, jag var påverkad av höjden. När jag i efterhand tittade på filmen som jag spelade in på toppen upptäcker jag att jag pratar otydligt och sluddrar.

Nu börjar det hända saker. Många misslyckas med sina starter och man kan känna en viss stress uppe på toppen. Jag tror många är påverkade av den tunna luften. En pilot framför mig som verkar startklar, tar helt plötsligt av sig selen och kopplar ur sin skärm och börjar fippla med sina linor. Då tar några franska piloter befälet och styr upp ordningen på starten.

Alla hjälps åt att hjälpa den som står framför, lägger skärmen till rätta, vissa håller upp framkanten och nu börjar det flyta på. I efterhand har jag dock funderat en del på hur det kändes för den pilot som startade sist från toppen den dagen.

DCIM\100GOPRO\GOPR0454.JPG

Klockan är nu strax efter 16 och jag är i luften igen. Termiken blir bara bättre och bättre. Jag flyger bort till Col de Miage för att slutföra touren. Då Oliver och jag fortfarande inte riktigt fått kontakt med varandra vill jag ligga kvar över toppen och väntar till dess att jag ser att alla piloter som flyger samma skärm som Oliver är i luften. Till slut har alla fyra kommit iväg och under tiden har jag kurvat upp till 5510 möh. Fem Rackabajsare som flög Tour du Mt Blanc varav två av oss topplandade – vilket flyg och vilken dag.

Film, Oliver Torlox

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here